LITE OM EN SMÅLÄNNING

Matts Dahlkwists bok Vägen från Östra Torget berättar om min hemstad Jönköping något decennium före och några år in på min levnadsbana, som inleddes strax efter 2:a världskrigets slut. Boken väckte många minnen till livs från den dåtida staden vid Vätterns södra strand. Själv bodde jag inte vid Östra Torget, men under stora delar av min barndom och tonårstid var stadens östra delar min familjs hemvist. De första åren tillbringades vid Östra Storgatan/Lillgatan och från 8-årsåldern var adressen Hermansvägen 16 A.

Min närmaste anknytning till Östra Torget var de tvenne ”dopen”. Det första, då mamma Svea o pappa Allan lät barndöpa mig i Kristine Kyrka nära Vätterstranden, den 7 juli 1946. Enligt dopintyget, som finns i mitt förvar, förrättades det av dåtida komminister Yngve Bredin. Inget minne lever dock kvar av den händelsen.

aaa
Dopet i Betlehemskyrkan vid Östra Torget 9 december 1962

Desto starkare lyser upplevelsen från 9 december, andra söndagen i advent 1962, då jag döptes efter bekännelse av min tro på den Uppståndne Herren Jesus. Jag blev därmed baptist, liksom Monica o Ingemar. En ung man från Betlehemskyrkan, där dopförrättningen hölls, gick samma väg. Döpare var Gösta Jern och mötesledaren, dåvarande pastorn i värdkyrkan, hade en dotter Margit, som med tiden gifte sig med min klasskamrat på Missionsskolan Örebro, Klas. Paret blev missionärer i Paraguay, på andra sidan jordklotet. Även jag fick ett fortsatt liv, till dels präglat av mission. Med stor tacksamhet och glädje ser jag tillbaka på dopet som 16-åring i Betlehemskyrkan vid Östra Torget. Ett dop, som helt säkert betydde mycket för en ynglings missionella inriktning..

Brödraduon Bengt och Roland, som förutom att vara mina vänner också blev kollegor, bodde mycket närmare Östra Torget än jag, även om mina tidigaste år genomlevdes nära Kilallén och på Lillgatan. Detta var innan vi flyttade till övervåningen i det äldre paret Dahlbergs hus mellan Dalagatan och Gröna gatan på söder, en tvåvåningsvilla med utedass på gården. Det var också nära Friaredalen, som vintertid blev platsen för kälkåkning och de första försöken på skridskor, med på pjäxorna fastskruvade halvrör. Halvrören var för övrigt en snäppet modernare skridskovariant än de så kallade Sillarören, som jag nog aldrig fick prova på.

Sommaren 1954 företogs den första längre cykelturen, på dryga halvmilen, tillsammans med pappa Allan. Från Dahlbergshuset till Hermansvägen 16. Där fick vi senare flytta in i en modern trea med både toalett och badkar. Samt en balkong som låg så bra till att ynglingen i hemlighet kunde hoppa ned på affärsbyggnadens tak och smyga till bakgården, där papporna till Tore, Leif, Tomas o Åke vintertid spolade skridskois.. Första hockeymatcherna och upprinnelsen till vårt kvarterslag IK Sport. Vår idrottsklubb ägnade sig åt ett flertal grenar. Inte minst friidrott under sommarhalvåret. Ett starkt minne är när vi inhandlade en bambustav av Idrottsmagasinet på Barnarpsgatan. De drygt 3 kilometrarna hem till Hermansvägen tågade vi, nästan tiotalet grabbar, stolt bärande denna stav genom staden. Tyvärr nådde jag väl aldrig högre än till cirka 230 cm över marken medelst stavhopp.Kom nästan lika högt i favoritgrenen höjdhopp utan stav, 160 cm ovan jord. Längdhoppsrekordet blev 504 cm, avklarat på Rocksjövallen nedanför A6-regementet. Fast då hade jag nästan nått övre tonåren.

Min unga kriminella bana

Två gånger har jag gripits av polisen. Första tillfället skedde redan vid melllan två och tre års ålder. Jag smet från mamma, när hon lämnat mig på gården för att hämta tvätt och för en kort stund inte hade tillräcklig uppsyn över sin förstfödde parvel. Märkligt nog minns jag vissa delar av detta tidiga skeende. Inte hur långt jag hann fly där på Öster, men att jag hamnade på polisstationen i sta'ns centrum, där en vänlig ”polissyster” bjöd på mjölk o bulle, innan hon följde mig på spårvagn tillbaka till den förtvivlade modern. - Gör inte om det, för då blir det polisbil hem nästa gång, sa den i pedagogik föga bevandrade polissystern. Men eftersom den milda modern fortsättningsvis tjudrade fast mig med en sele av skinn, då jag hölls ute på gården, lyckades jag inte rymma till mig någon välförtjänt polisbilstur.

En av de tidigaste cykelturerna

Det andra polisingripandet hade viss anknytning till Östra Torget. Inte så långt därifrån, på Kanalgatan nära Vedtorget, fanns en biblioteksfilial som flitigt anlitades, då jag efter de sex åren på Söder med familjen flyttat till Hermansvägen. En gata som troligen namngivits efter farfar Herman, chaufför och allt i allo hos greve Torgil von Seth på Bratteborgs gård.

Jag var väl i tioårsåldern när jag alltså ännu en gång drabbades av lagens långa arm. Efter att i vanlig ordning lånat någon av Enid Blytons Femböcker påbörjade jag, i den begynnande aftonskymningen, cykelfärden hemåt då en grov polisman stoppade mig och påtalade att fordonet saknade nödvändigt lyse. - Ojdå, förlåt, stammade den unge bokälskaren och fick sig en lång förmaning från den statlige tjänstemannen. Denne påtalade vikten av belysning och säkerhet i trafiken. - Glöm nu inte detta i fortsättningen, avslutade den stränge polisen sitt förmaningstal. - Nej, aldrig, svarade jag, och satte mig upp på sadeln samt påbörjade cykelfärden hemåt. - STOPP, STOPP! hördes ropet bakom mig. - STANNA! Vad heter din pappa? frågade han och grep mig i nackskinnet. - Förlåt, förlåt, jag tänkte mig inte för, svarade jag med darrande underläpp och gråten i halsen. Efter ytterligare långt förmaningstal kunde jag slutligen, utan vidare straffåtgärder, försiktigt leda cykeln i riktning mot hemmet på Hermansvägen 16.

Mamma Svea arbetade ibland i Alphyddan i Stadsparken och lämnade mig då vid ett barndaghem nära Idrottshallen. Jag kommer ihåg att jag några år senare en gång rymde också därifrån, genom ett hål i staketet. Sedan har det berättats för mig att jag vid ett tillfälle smet via trehjuling från Gröna gatan mot Kapellgatan, för att hälsa på faster Hildur. Detta minns jag dock tyvärr inte. Inte heller huruvida polisen blev inkopplad även denna gång.

Några ytterligare minnen från Söder i Jönköping

Som fyraåring, eller var jag kanske fem, hittade jag en Miljonlapp utanför staketet vid Torpa Herrgård, som sedermera kom att bli ett av LP-stiftelsens behandlingshem. Med tanke på kronans dåtida kurs borde jag ju för denna ofantliga summa kunnat köpa hela herrgården, där för övrigt Leif, som med tiden blev min klasskamrat i stadens läroverk, bodde med sin familj.

Mina ekonomiska kunskaper var dock ännu inte fullt utvecklade, så jag gick istället till den lilla Mjölkboden vid Daltorpsvägens backe, där jag tidigare vid högtidliga tillfällen inhandlat en- och tvåkronors kolor och förklarade för affärsinnehavarinnan att jag önskade handla femkronors kola för hela denna slant. Jag minns inte om hon hotade med polis, men hon förklarade i alla fall med sträng röst att detta inte alls var en miljonlapp, utan bara en enkel karta över Jönköping. Utfattig och besviken gick jag hem till mamma och grät. Utan kola! Om jag fick behålla kartan, minns jag inte heller.

Första lärdomsåren

Några år senare fyllde jag hela sju år och med tanke på min barndomskriminalitet, var det stort behov att påbörja skolan och lära mig både ekonomiskt och övrigt vett. Dock glömde pappa att jag måste bli inskriven på läroinstitutionen för att kunna antas som elev. Nåväl, det ordnade sig en vecka före skolstart och jag fick börja klass 1 b i sal 9 på Södra skolan, numera Torpaskolan, med den måttligt stränga Ragnhild Lundin som lärare.

Kenneth mittersta raden nr 2 från vänster, klass 1b i Södra skolan , Jönköping

Minnena från första skolåret, som också blev mitt sista på Söder, är inte många, men desto intensivare. En gång hamnade jag i slagsmål med Tomas, som senare blev min klasskamrat i 2:an, 3:an och 4:an på Rosenlundsskolan, liksom de fem åren på Läroverkets realskola, från 1:5 B och uppåt. Dessutom blev vi grannar och samverkade med de övriga grabbarna från Hermansvägen 10 - 16 i bildandet av IK Sport, med blå byxor och röda tröjor, likt Göteborgsklubben ÖIS.

Ett annat svidande minne från skolgården i Söder är den hårda snöbollen som med kraft drabbade mitt högra öga. Om inte skolsyster Rut-Maj, tillika mammas barndomskamrat, tagit hand om mig, vet man ju inte hur det skulle ha gått med ynglingens fortsatta synförmåga. Sedan var det lördagsförmiddagarna då alla ettans elever fick bada i stora träbaljor i skolans källare. Vilken lyx! Även om det kanske kändes lite tungt då skolfröken skrubbade våra kroppar rena från veckans umbäranden och lort. Ifall jag inte minns fel fick vi dessutom lära oss att i någon mån både läsa och skriva. Om än något stapplande.

Efter detta första skolår flyttade familjen från tvårumslägenheten på andra våningen och med utedass på gården mellan Dalagatan och Gröna gatan på söder, till östra delen av metropolen mellan Vättern och Småländska höglandet. Det nya hemadressen blev Hermansägen 16. Belägen mellan utfartsvägen mot Nässjö och järnvägen som förband den småländska knutpunkten för spårbunden trafik och Smålands Jerusalem.

Snett över gatan låg Rosenlundsskolan. Fröken Ragnhild Lundin på Södra skolan, som förtjänstfullt lärt gossen att läsa, ersattes här av Elsa Lindstedt, som var med i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, samt därtill kusin med komikern Carl Gustaf.

Fortsättning på levnadsberättelsen följer kanske med tiden, i fall någon är nyfiken … …

Lite om min kristna tro
Har Jesus aldrig funnits?
KennethHermansson.se